annaochellie

Telefonen uppfanns av italienamerikanen Antonio Meucci som konstruerade den första telefonen omkring 1849. Den demonstrerades 1860 för en italienskspråkig tidning i New York. Han ansökte om patent för sin teletrofono den 28 december 1871, men i brist på pengar förmådde han inte betala för ansökan. Vid den tidpunkten försörjde han sig och familjen med socialbidrag och hans fru lär ha sålt hans apparater för att få in pengar.

Alexander Graham Bell patenterade telefonen år 1876 och fick i många år äran för uppfinningen. Meucci försökte hävda sin rätt fram till sin död 1896, då de juridiska processerna avstannade helt. Patentet upphörde i januari 1893. Drygt 100 år senare, den 15 juni 2002, erkände amerikanska representanthuset (amerikanska kongressens resolution 269) Meucci som uppfinnare av telefonen.

År 1892 kom L.M. Ericssons skelettapparat, även kallad "taxen" för sitt utseendes skull. Den officiella beteckningen är: Nr 375/AC 110GPO No 16. Det patent, som Ericsson erhöll avsåg idén att låta de permanentmagneter, som behövdes för vevinduktorn, samtidigt utgöra apparatens ben. "Taxen" var världens första bordstelefon med hörlur och mikrofon i ett stycke. Apparaten blev en omedelbar nationell och internationell framgång för företaget och producerades i över 40 år.

Olika typer av telefoner [redigera]

Bild(video)telefon [redigera]

Rösttelefoner där apparaterna överför ljud (rösten) var länge den enda typen av telefon. Redan på 1950-talet började man experimentera med bildtelefoner, där sändare och mottagare skulle kunna se varandra. Bilder kräver väldigt mycket mer överföringskapacitet (bandbredd) än vad dåtidens telefoninät kunde erbjuda, till acceptabel kostnad och kvalitet, och det blev därför inte kommersiellt gångbart. Även när tekniken gav bättre möjligheter på 1990-talet visade det sig att behovet av att se varandra sällan motiverade de högre kostnaderna.

Apparater för videotelefoni gås var tidigare oftast en egen dedikerad utrustning, till exempel en videokonferensutrustning. Numera är det vanligare med en persondator med ansluten videokamera eller en kamerautrustad mobiltelefon.

Fast telefon [redigera]

Den traditionella fasta telefonen består av en apparatdel och en telefonlur och har i princip varit oförändrad genom tiderna. Som alternativ fanns till exempel Ericofonen där apparaten rymmer både mikrofon och högtalare. Den fasta telefonen finns väggmonterad eller bordsplacerad. Telefonen räknas som fast eftersom dess nätdel har förbindelse med uttag genom sladd. Strömkälla är vanligtvis det anslutna telefonnätet.

Telefonluren i den vanliga fasta telefonen är kopplad till apparaten med en sladd. Luren innehåller mikrofon och högtalare. Apparaten har funktion för att kunna ringa upp andra abonnenter och elektronik för att koppla ihop telefonen med nätet.

Varianter av fasta telefoner är till exempel konferenstelefonen som består av en högtalardel och olika varianter av mikrofoner som möjliggör att flera personer i samma rum kan prata med och lyssna på samtalet.

Mobiltelefon [redigera]

Se mobiltelefoni

Trådlös telefon [redigera]

Trådlös telefon är en telefonenhet som med radiovågor är uppkopplad till en apparat som har fast anknytning till nätet. Avstånden mellan telefonen och apparaten kunde tidigare inte vara längre än några tiotals meter. Nu, 2010 finns det trådlösa telefoner som klarar mellan 20 och 200 meter i optimal miljö utan problem. Det som sätter begränsningen för de flesta system med trådlösa telefoner är byggnader, miljö och basstationens placering.

Vanligaste förekommande bärarteknologin i Europa är DECT.

IP-telefoni [redigera]

Fördjupning: IP-telefoni

Det blev under tidigt 2000-tal mer och mer populärt med IP-telefoni, där signalerna istället skickas via en Internet-anslutning och i praktiken då blir helt gratis, även om kostnaden för själva anslutningen tillkommer. Många operatörer erbjuder idag IP-telefoni till en lägre kostnad än vanlig telefoni, men tekniken har enligt många fortfarande "barnsjukdomar". Den är till exempel känslig för strömavbrott då detta oftast medför att Internet-anslutningen försvinner och IP-telefonin är beroende av denna.

Det finns även program att använda för att ringa direkt från en dator, ett känt exempel på detta är Skype.

Andra typer av telefoner [redigera]

Porttelefon används i fastigheter för att kommunicera mellan en oftast väggfast telefon i porten och de boende i bostäderna.

Digital telefoni [redigera]

De allmänna telefonnätverken har gradvis utvecklats mot digital telefoni vilket har förbättrat kapaciteten och kvaliteten på nätverken. End-to-end analoga telefonnätverk modifierades först under det tidiga 1960-talet genom att uppgradera överföringsnätverken. Med senare tekniker som SONET och fiberoptiska överföringsmetoder avancerade digital överföring vidare. Även om analoga system fortsatte att användas, gjorde de digitala systemen det möjligt att kraftigt öka antalet kanaler som kunde multiplexas i varje enskilt överföringsmedium. Ännu idag förblir slutinstrumenten analoga på många plaster men de analoga signalerna konverteras typiskt sett vid samlingspunkterna. DLC-teknik används ofta, vilket placerar det digitala nätverket ständigt närmare kunden och de analoga looparna förskjuts till historisk status.

Tekniken i telefonen [redigera]

De första telefonerna var elektromagnetiska, där ljudvågor fick sätta ett membran i svängning. Detta skapade en växelström, som sedan överfördes till en hörtelefon i den mottagande telefonen via två trådar. Där började ett membran svänga, i takt med växelströmmen, och skapade åter ljudvågor.

De följande telefonerna hade en kolkornsmikrofon istället. Där skapades växelströmmen genom att likström fick passera genom kolkornen. Membranet fick då kolkornen att göra varierande kontakt med varandra. Detta skapade ett varierande motstånd i kretsen. Signalerna skickades sedan vidare till den mottagande telefonen och omvandlades till ljud i membranet.

Uppringningsanordningen var i början enkelt uppbyggd. Abonnenten vevade på en induktor (generator) som alstrade växelström. Denna ström fick en ringklocka att ljuda i en annan telefon, eller i en telefonväxel. Den anropade abonnenten eller telefonisten svarade. Hos telefonisten begärde man önskat nummer, och sedan gjorde telefonisten uppkopplingen av samtalet genom att mekaniskt koppla ihop den uppringande med den uppringda. Efter avslutat samtal lade de två abonnenterna tillbaka lurarna i deras viloläge, och den anropande vevade återigen på induktorveven. Då fick telefonisten slutsignal och kunde bryta förbindelsen. Fingerskivan — familjärt kallad "petmoj" — som kom i och med automatväxlarna skickade sifferimpulser genom att göra avbrott i likströmmen som levererades av telefonstationens centralbatteri som mikrofonström. Impulserna styrde sedan den automatiska telefonväxeln som kopplade samtalen.

Tonsignalering var nästa sätt att slå ett nummer. Detta sker genom att tonsignaler med olika frekvenser parvis sänds över ledningen. Varje frekvenspar motsvarar en siffra. Detta styr idag elektroniska växlar.

Sekretessknapp [redigera]

Sekretessknapp är en funktion på vissa telefoner som används för att tillfälligt koppla bort telefonens mikrofon utan att bryta samtalet. Då blir det möjligt att ha ett samtal med någon närvarande i rummet eller i en annan telefon utan att det förs vidare i det samtal som man tillfälligt kopplat bort.



HIHI hejdå!